Indienfamiljen

Fast helt sant är det inte. Björn var ambitiös och tränade en hel del och vi gjorde även några små turer för att besöka olika restauranger. Bland annat hade vi fått tips om ett känt ställe som skulle vara något utöver det vanliga och det skulle också vara nära vårt boende. Det är ett favorittillhåll för den megakände indiske cricketlegenden Sachin Tendulkar, den bäste spelaren av sin tid och så nära Gud man kan komma.
Redan i taxin på väg till hotellet såg vi en restaurangskylt med namnet Michaels Corner. Där var den ju och så nära! Vi visste att den inte skulle vara långt från Zuri, men bara 100 meter ifrån var nästan för bra för att vara sant. Helt perfekt med gångavstånd. Redan till lunch dag ett gick vi dit för att vara säkra på att ha fått plats att äta där åtminstone en gång. Till vår förvåning var vi ensamma och om sanningen ska fram så såg det inte mycket ut för världen. En altan på andra våningen med cirka tio plastbord och en ensam ung kille som serverade. Men maten var superb, priserna låga och servitören vänligheten själv. Vi frågade om vi behövde boka bord till kvällen för att vara säkra på att få plats. Det var rådet min kompis gett eftersom det här är ett ställe som folk vallfärdar till för att äta kungskrabba, deras paradrätt. Den unge servitören tittade lite förvånat på mig och försäkrade att det inte skulle vara några problem att få plats, men kungskrabba kunde han inte utlova. Han var tvungen att kolla upp dagens skörd från havet först. Efter att ha varit borta några minuter kom han tillbaka med en silvrig bricka där det låg några gapande fiskar och två stora räkor. Vi valde bort babyshark och sea bass och bestämde oss för att dela på en stor red snapper samt de två räkorna till kvällens middag.
Efter en eftermiddag i solstolen varvat med kroppssurfning i oceanens varma dyningar återvände vi för kvällens middag. Ytterligare några gäster dök upp, men det var långt ifrån fullsatt. Maten smakade minst lika bra den här gången och servitören var lika trevlig som vid lunchen. Bytt skjorta hade han gjort också, till en mörkblå mönstrad av lite finare snitt. Kanske ville han se proper ut ifall Tendulkar dök upp på ett oannonserat besök.

Efter middagen gick jag in och läste mailet från Sarvesh för att se om det fanns någon sevärdhet inte så långt från hotellet som till och med den lata Svenssonfamiljen skulle orka med att besöka dagen efter. I texten råkade blicken svepa förbi namnet på restaurangen. Martins Corner stod det, inte Michaels Corner! Våra känslor att det var något som inte stämde besannades. Typiskt oss! Glöm Svenssonfamilj, vi var Sunefamiljen 2 på tur igen. Ränderna går aldrig ur.
Så dagen efter fanns ingen återvändo. Nu var vi ju tvungna att besöka Martins Corner som visade sig ligga drygt tjugo minuters taxiresa från hotellet. Helt enligt Sarvesh råd var vi tidigt på plats och det var inget problem att få ett bord för fem personer. Martins Corner var ungefär tio gånger så stort som Michaels Corner och det kryllade av bilhandlarleende servitörer i färgglada Hawaiiskjortor. Dansbandsmusik strömmade ur högtalarna och efterhand fylldes borden med gäster, mestadels indier. Efter att ha fått inspekterat och godkänt en livs levande kilotung kungskrabba gick de till köket och förpassade den till de sälla jaktmarkerna. Det lilla som blev kvar av krabban efter slakten och tillredningen ställdes fram på bordet och vår familj har sällan varit så överens. Överskattat var betyget. Relativt dyrt och inte mycket krabbkött att stoppa i munnen. Det lilla som fanns var gott, men nej, kungskrabba var inte vår grej. Som tur var smakade resten av maten riktigt bra, både fisk och kött, men i kampen mellan Martins Corner och Michaels Corner utnämner vi tveklöst den senare till vinnare. Sen får Tendulkar säga vad han vill. Cricket kan han säkert spela, men matställen har han inte mycket förstånd på. Det hade jag lust att säga till den stora folkmassan som köade utanför den fullsatta restaurangen i väntan på att få ett bord.