Indienfamiljen

I fredags kväll mötte jag den danska familjen Kronhov i affären. Jag fick frågan om vad som väntade i helgen och eftersom vi inte hade några planer alls så sa jag det. Men det skulle ändra sig snabbt. Jag hann inte mer än hem så frågade Karin och Roger via sms om vi ville hänga med till mikrobryggeriet på Biere Street för att käka och ta ett par öl på lördag kväll. Det är alltid trevligt att hänga med familjen Callin så naturligtvis ville vi det.
Matilda var hos Elsa och kom inte hem förrän vid tiotiden. Med sig hade hon samma fråga, ville vi följa med familjen Borg till Biere street på lördag kväll? Två flugor i en smäll, så naturligtvis.
Men nu började det köra ihop sig för dessutom hade Emilia, den äldsta dottern i familjen Kronhov och jämnårig med Matilda, ringt till henne under kvällen och bjudit in oss till middag. På lördag kväll naturligtvis. Från att ha haft en blank lördagskväll blev vi hastigt populärast i hela Palm Meadows. Det tog verkligen emot att behöva säga nej till Kronhovs, men eftersom vi redan tackat ja till Biere street fick det ändå bli så. Jag hoppas vi får en ny chans.

Inte lika populära som mig och Matilda är de randiga myggorna som sprider denguefeber. Just nu härjar ett utbrott av den fruktade sjukdomen i Palm Meadows och ovanligt många är drabbade. Utbrottet är oväntat då antalet myggor inte upplevts så farligt som det kan vara. Det brukar bli värre längre framåt hösten, till föga tröst för de som insjuknat. Bland annat har tre personer i den nyligen hitflyttade svenska familjen som jag nämnt i tidigare inlägg smittats och tre av dem ligger inlagda på sjukhus. En oerhört tråkig och oturlig start på deras indiska äventyr.
När man flyttar hit är det med en blandning av nyfikenhet, förväntansfull spänning och en gnutta ängslan över alla för oss svenskar ovanliga sjukdomar som kan angripa en. Efter hand inser man att risken att drabbas av något oönskat kanske inte är så stor, men är oturen framme så kan det ske. Att råka ut för ett sådant trauma som drabbat den här familjen, bara några veckor efter flytten, skulle nog få vem som helst att ställa sig frågan om det var rätt beslut att flytta till Indien.
Nu har jag fullt sjå med att övertyga Matilda om att bära långa byxor och långärmat trots värmen och att vara extra noga med myggsprayen.  

Nu till betydligt roligare saker. Idag fick jag möjlighet att hänga med MTB-gänget på en tur. De kör en lång runda både lördag och söndag morgon, men eftersom jag inte tog med min cykel från Sverige har jag inte kunnat vara med. Jag valde mellan att ta med golfklubbor eller cykel när jag flyttade hit och med tanke på att det bara blivit två golfrundor så här långt valde jag uppenbarligen fel. Det är kul att spela golf, men banorna ligger långt bort och det komplicerar en aning med all transporttid. Särskilt nu när jag är själv här med Matilda.

Det var Örjan som var hygglig och lånade ut en av sina cyklar. Både han och Mattias köpte nya fina heldämpade cyklar när de var hemma i Sverige på semestern och jag fick låna Örjans vilande och väl intrampade Nishiki.
Örjan är betydligt kortare än jag och cykeln var i minsta laget. Jag höjde sadeln så högt det gick och lite till, men jag hade behövt ytterligare cirka fem centimeter för att sitta bekvämt. I längden blev det obekvämt att inte kunna sträcka ut benen och sadelstolpen flexade betänkligt. Ibland kändes det som jag cyklade sittandes i en gungstol. Avståndet mellan styre och sadel var också för kort och trots att jag flyttade bak sadeln så långt det gick satt jag upprätt som på en köksstol. Trots detta var jag väldigt tacksam för Örjans generösa erbjudande för det var riktigt kul och bra cykling. Många små fina stigar och mindre vägar. Dessutom en befrielse att få lämna stadsmiljön för ett par timmar. Det är något helt annat att komma ut på landsbygden och se grönskande odlingar och små primitiva byar, där både barn och vuxna vinkar och ropar glatt när de ser detta exotiska inslag. Jag har nog aldrig haft så många fans som under den här rundan.
När vi stannade till för en kort drickapaus samlades nyfikna barn runt oss. De beundrade nog cyklarna mer än oss. Cyklar som kostar motsvarande två årslöner för majoriteten av den indiska befolkningen. Helt perverst egentligen.

Det enda negativa var som vanligt alla dessa hysteriska hundar som mopsade upp sig när vi passerade. Vissa orkade knappt höja på ögonlocken där de låg och dåsade i solgasset, medan andra skällde bindgalet och satte efter i full galopp. Innan jag åkte till Indien identifierade jag mig som hundmänniska, men den uppfattningen har reviderats en aning. Jag förstår inte hur indierna står ut med alla dessa lösspringande hundar. En rejäl avskjutning av beståndet skulle göra gott.

En annan sak att vara försiktig med är trafiken. I en kurva på en liten grusväg fick jag plötsligt möte av en vespa med två vuxna karlar på. Jag tvärbromsade och vek så långt till vänster som möjligt, vilket inte var tillräckligt. Föraren körde mitt i vägen och med en vuxen man på bönpallen var det omöjligt att både stanna och svänga undan så snabbt som behövdes, vilket resulterade i att han körde rakt in i mig. Jag for i backen, men klarade mig från värre skador än ett par blödande revor på vaden och ett ömmande knä. Tur för indierna som tack vare det undslapp min behandling och fick behålla livet.

På hemmaplan deltog Björn och Line i de danska mästerskapen i orientering på medeldistans. Björn gjorde ett förnämligt lopp och kan numera titulera sig dansk mästare. Grattis till det!
Line gjorde också en fullt godkänd insats och slutade sjua i sin klass. Det var väldigt tätt mellan tjejerna och med tanke på att hon har två år kvar i klassen var det en bra prestation.
Inger har fortfarande ont i sitt knä och fick nöja sig med att vara stolt och påhejande mor.