Indienfamiljen

Det var värst vad tiggare det finns i Sverige. Indien är ett land med betydligt fler fattiga, med miljontals människor som bara har som mål att överleva dagen. Det är klart att det finns tiggare i ett sådant land, men det är på ett annat sätt. Det kan vara en ung mamma som går runt med en liten unge på armen och tigger i kön vid något trafikljus. Eller transvestiter, med vackra saris och högklackat i djup kontrast till håriga armar och illa dolda polisonger, som flirtigt vandrar runt och ber om några rupier bland de väntande fordonen i samma gatukorsning. Mammorna med sina små barn berörde alltid, men maskeradmännen var lite svårare att ta på allvar.
Vår chaufför Babu gav råd om vilka som förtjänade en slant bland tiggarna.  Helst ska ni inte ge något alls, men om ni ändå vill kasta bort era surt förvärvade slantar så ge till handikappade och till äldre. Halta och lytta har svårt att hitta egen försörjning och de äldre har troligen ingen pension att falla tillbaka på. Handikappade finns det gott om i Indien. Ofta orsakade av missbildningar på grund av att föräldrarna har släktband med varandra. Att arrangera äktenskap mellan kusiner och andra släktingar är väldigt vanligt.
Ge aldrig allmosor till människor i arbetsför ålder. De tigger för att de är lata, bekväma och hellre sitter och super på dagarna. Det finns alltid enklare sysslor för dem som gatusopning, sortering av sopor och handräckning vid något bygge. Och ge aldrig barn. De går sannolikt till närmaste affär och köper lim att sniffa eller lägger pengarna på andra droger. De har föräldrar som kan ge dem mat för dagen, om det så bara är en handfull ris. Transvestiterna ska du inte ens fundera över. De kan gott klä sig som karlar och uppträda som sådana också, menade Babu. Det kan tilläggas att homosexualitet fortfarande är förbjudet och straffbart i Indien, men för den konservative Babu hade det nog mer betydelse att han helt enkelt tyckte det var perverst, äckligt och i konflikt mot hans tro.

Trots all fattigdom kunde det gå dagar utan att jag konfronterades med tiggeri under tiden i Bangalore. Det var sällan påträngande på samma sätt som i Sverige, sannolikt påverkat av att fattigdomen är så utbredd att man vänjer sig vid att se den. I Vänersborg och Trollhättan kan jag inte gå in i en affär utan att det sitter en stackare utanför entrén och tittar på en med lidande uttryck i blicken. Och säger hej, som om vi var kompisar. En bra strategi att försöka skapa en form av relation, för det är naturligtvis svårare att passera någon som visar sig vara livs levande och inte anonym och passiv som en skyltdocka. Nu behöver de sannolikt inte ens förställa sig för att se lidande ut för kylan måste vara ett helvete och många av dem fryser så de skakar.
Jag erkänner att det är jobbigt att behöva konfronteras med alla tiggare och försöker anamma en form av strutsmentalitet för att slippa beröras av det. Ibland har jag till och med struntat i att gå in i en butik bara för att slippa passera till exempel Chabo 36 år från Bukarest, med sjuka barn och en ännu sjukare fru kvar hemma i Rumänien. Han sitter på en skumgummibit utanför entrén och informationen finns att läsa på en bit kartong som han har framför sig. Jag brottas hela tiden med mig själv och min medmänsklighet att vilja hjälpa dem, men det är ju omöjligt att stoppa pengar i varenda skrynklig pappmugg jag passerar. Då är jag snart utfattig och tvingad att sätta mig där själv. Även om jag tycker enormt synd om dem så stålsätter jag mig och har gjort det till en princip att inte ge till någon. Det gjorde jag ibland innan vistelsen i Indien, men efter att ha sett ett utbrett elände av helt andra dimensioner så har jag trubbats av en aning. Därmed inte sagt att jag tycker mindre synd om de som tigger i Sverige.
Jag vet inte varför jag reagerar mer på tiggarna här i Sverige, men antagligen är det för att de inte passar in i den svenska idyllen. De sticker ut att vara fattig i Sverige, medan det är mer vad man förväntar sig att se i Indien och en del av den normala stadsbilden. Men som sagt, tiggare som aktivt bad om pengar var inget jag mötte dagligen i Bangalore.  
Om jag vill idka välgörenhet blir det inte via en pappmugg utanför ICA. Då får det bli till något mer välordnat projekt i Indien. Som till Samarthanam, skolan i Bangalore som hjälper utsatta barn. Eller till Navas projekt i delstaten Uttar Pradesh. Navas är en kille på GKN:s kontor i Bangalore som tillsammans med sin fru lägger hela sin själ, fritid och stora delar av sin lön för att stötta en liknande skola som Samarthanam. Skolan ligger i hans hemby, många timmars resa från Bangalore och för barnen som går där är det räddningen från ett utsatt och nödtorftigt liv på gatan. Navas tilldelades nyligen en prestigefylld global utmärkelse av GKN och han ska åka till Prag och ta emot priset vid en stor ceremoni där hela GKN:s ledning finns på plats. Det är tur att det finns människor som Navas och hans fru och de är värda all beundran och respekt.