Kalla fötter och En man som heter Ove

Allmänt / Permalink / 1
2016-02-05 Fredagen kom snabbare än en blinkning. Redan en vecka gången sedan hemkomsten och det känns overkligt vardagligt. Som om vistelsen i Indien aldrig existerat. Det är kusligt hur fort kroppen och själen ställer om och tiden i Bangalore känns nästan som en avlägsen och ovanligt verklighetstrogen dröm. Men boken med alla foton jag lät trycka innan jag åkte hem och konversationerna via WhatsApp med Karin och Roger är bevis på att tiden i Indien var på riktigt.
Fredagskvällen var en höjdpunkt för den f. d. Indienfamiljen. Line kom hem från Eksjö och Björn tog tåget från Göteborg och övernattade hos oss i Vänersborg. Vi hade en mysig kväll med räkor, köttgryta på högrev och sen TV-tid med familjens favoritprogram På Spåret. Naturligtvis med popcorn, chips och Coke.

2016-02-06 Björn morgonjoggade och tog sen tåget tillbaka till Göteborg. Vi andra åkte till klubbens gemensamma träning vid Skidstugan. En Skidstuga utan skidspår för det är milt med flera plusgrader och regnet hänger i luften. Terrängen är helt snöfri. Vi springer ut gemensamt och deltagarna visar på en klubb lite på dekis. Inte en enda seniorlöpare, men desto fler som passerat 40-årsstrecket och några även 50-årsstrecket. Och så ett gäng barn runt 10-årsåldern, däribland Matilda. De sistnämnda är klubbens framtid och fokus de närmaste åren måste bli att rekrytera ännu fler unga. Att tålmodigt bygga på sikt. Dessutom måste vi lyckas med det svåraste inom orienteringssporten, att få dem att börja tävla och att hålla uppe intresset även över tonåren.
Efterhand droppar den ena efter den andra av. Matilda kämpar på bra och även Inger som knappt sprungit på över ett halvår. Nu försöker hon provocera sin knässkada inför operationen som väntar senare i den här månaden. De viker hemåt tillsammans med de yngsta samt de äldsta efter knappt 40 minuter. Line och jag fortsätter med resten av gänget och det blir en runda på ca 90 minuter i mossar och på berghällar i Starkeboterrängen, ett av Västsveriges finaste terrängområden. Mossarna är många och kalla och fötterna domnar periodvis bort. Vilken kontrast mot de torftiga rundorna i stadsmiljö som jag fick hålla till godo med i Bangalore. Här dansar 90 minuter iväg utan problem, men i Bangalore fick jag stålsätta mig och uppbåda alla mina mentala krafter för att ens nå upp till en timme. Att krypa in i bastun efter ett blött och tungt långpass är verkligen balsam för själen.
Senare under dagen går vi på bio och ser En man som heter Ove. Boken är rolig och underfundig, med ett stråk av ledsamheter över sig. Filmen lyfter fram det sorgliga mer, men är både underhållande, tänkvärd och sevärd. Tänk vad många "Ovar" det finns ute i samhället. Som lägger all sin energi på att vara sura och griniga och ser det som en livsuppgift att jävlas med sin omgivning. Undrar hur många som får sig en tankeställare och kanske även en ögonöppnare av att se filmen En man som heter Ove? Är man en sådan själv utan att ha självinsikten att förstå det? Nej det hoppas och tror jag inte. Inte hela tiden i alla fall...
#1 - - margoth:

Kul att ni fick vara tillsammans hela familjen en kväll det händer väl inte så ofta

Svar: Nej, nuförtiden får vi vara glada för varje tillfälle.
Peter Cederberg

Till top