Indienfamiljen

Den vinröda smått glittrande kurtan är på. Den når ända ner över knäna och liknar mest en klänning för män. En klänning som används även av riktiga män med svallande muskler, mustascher och slängande luggar och inte bara av halvmanliga tunnisar som jag. Pösbyxorna, sjalen och näbbdojorna färgmatchar och sist men inte minst Mysoreturbanen. Pricken över i och hur stilig som helst. Jag ser ut som en maharadja. Den mäktige maharadjan av Vänersborg kanske, redo att flytta in med allt mitt tjänstefolk i det gamla ståtliga riksbankspalatset nere vid hamnkanalen. Äntligen tar livet den vändning som jag så väl förtjänar. Äntligen! 

”In my dreams”, som det heter. Glöm allt om överdådiga palats och fogligt tjänstefolk. India Night väntade och inget annat. Den årliga festen som arrangeras av Women Overseas Club, en sammanslutning för expatfruar med bland annat berömvärda välgörenhetsinitiativ på agendan. Och kaffedrickande möten på exklusiva Leela hotell. Det är viktigt med inspiration och välbefinnande för att få fram den där riktigt sprudlande kreativiteten.

Festen hölls på Mariott och många av svenskarna i Palm Meadows skulle dit. Men först var det uppvärmning och fördrink hos Ekbergs. Det ena paret efter det andra anlände, precis som jag uppklädda i eleganta indiska parningsdräkter. Klädkoden var ”Indian formal”, vad i helsike det nu är? Men alla hade gjort sitt bästa för att försöka leva upp till klädkoden, med sin alldeles speciella personliga tolkning och touch.
Kvinnorna var utan tvekan väldigt vackra i sina saris, medan vi män mest liknade maskeradbesökare. Det är liksom den stilen på den manliga indiska festdräkten. En sari känns tidlös och elegant, medan vi män mest känner oss fånigt utklädda och svettiga i våra alltför varma kurta-klänningar. Det blir inte bättre av att halka runt i näbbskor med en slät pannkakstunn lädersula. Som ett slags oslipade näbbskridskor.

    

Festen var välarrangerad, men som ”singelman” kändes det aningen malplacerat. När man anlände togs det parfoton. Det blev aningen svårt när man var där själv och för att det inte skulle bli pinsamt för mig ställde Camilla förtjänstfullt upp vid min sida efter att först ha fotograferats tillsammans med sin man som lämpligt nog också heter Peter. Vid bordet var det dukat för jämna par och när jag slog mig ner vid ett av svenskborden blev det en plats över. Till förtret för flera par som kom och ville göra oss sällskap. Jag kände mig som lite av det femte hjulet och det var naturligtvis Ingers fel som övergett mig här nere. Dessutom hade det varit ett ypperligt tillfälle för henne att få användning för sin tjusiga turkosa sari ännu en gång. Men näe, nu prioriterade hon en tjejfest i Vänersborg istället. Maken till fräckhet va?

Men tiden var inte bortkastad på långa vägar. Jag fick en förnämlig plats vid bordet mellan Ami och Camilla, genomtrevliga tjejer bägge två. Maten var kanon och jag lyckades turligen undkomma alla auktioner av diverse saker som den brittiske auktionsförrättaren halvtvingade på gästerna. Brittisk svada och några av gästernas berusningsnivå gjorde att priserna sköt i höjden mer än de borde. Jag och mina bordsgrannar valde istället att lägga 500-1000 rupier vardera i insamlingsbössan på vårt bord och därmed hade vi dragit vårt strå till välgörenhetsstacken.

Redan innan sista tuggan av desserten hunnit lämna gommen för vidare äventyr i tarmsystemet drog discot igång. Här i Indien är svenskar inte nödbedda på samma sätt som när de är hemma i Sverige så dansgolvet fylldes snabbt med kurtor och färgglada saris som gungade i takt.
Jag hade fått skjuts av Mattias och Eleonor med deras chaufför på vägen dit och redan innan jag ens hunnit tänka på att dansa loss kom Mattias och meddelade att nu åker vi hem om du vill med. Jag blev lite överrumplad och innan jag ens förstod hur det gått till hade jag tydligen både tackat ja och hamnat i framsätet på bilen. Först då förstod jag att det inte var hela sällskapet som åkte hem, men då kändes det väl sent att ångra sig och springa in till festen igen. Naturligtvis borde jag stannat kvar och roat mig ett tag till, men att ha åkt hem tidigt från en fest är aldrig något man ångrar dagen efter. Inte heller den här gången när jag vaknade redan vid sju och var pigg som en nötkärna. Fast lite synd var det ändå för alla som inte fick se mina nya bollywoodinspirerade discomoves.