Indienfamiljen

Hopp ur sängen och på med träningskläderna innan värmen blir alltför olidlig. Idag väntade intervaller, plågsamt värre medan det håller på, men desto mer tillfredställande när det är över. Mestadels har jag lunkat på i femminuterstempo, men nu när kroppen börjar bättra sig en aning måste den utmanas för att nå nästa nivå.
Treminutare skulle jag köra och jag hade tänkt ut en slinga som jag trodde var lagom lång. Start i korset ovanför cluben, följa västra sidan och så höger nerför den svaga utförsbacken i palmallén vid Danielsen. Vänster i nästa kors och så vänster igen i hörnet med den buckliga asfalten. Hit fram gick det på lätta ben och det började dyka upp tankar som att kanske, kanske ändå. Men nu var det uppför hem. Ut på den soldränkta rakan efter norra muren och plötsligt var det annat ljud i skällan. Benens 53 årsringar blev blytunga att bära, men jag kämpade på. Försökte hålla steget intakt. Fram med höften, upp på tårna men framförallt. Bra armpendling, behåll spänsten och inte för långa steg. Som en liten belöning var det nerför sista biten mot start- och målpunkten. Jag tittade på klockan, 2:58. Perfekt!
Planen var att köra fem stycken. Inte överdriva första gången, utan gå därifrån med en bra känsla. Och det lyckades jag med. Den första intervallens 2:58 var den sämsta tiden och för första gången sen jag kom till Indien kändes det som jag sprungit på riktigt, inte lufsat fram, utan krämpor värre än att de inte hindrade mig. Det var en euforisk känsla.
Efter att ha tränat ben och mage samt stretchat i gymmet gick jag hem för en välförtjänt frukost. Den vanliga. Två rostade bröd med jordnötssmör, en liten skål med naturell yoghurt, färska mangobitar och müsli. Toppat med en mugg the och ett glas juice. Så här långt fanns inga som helst tecken på att det var sjukdom på ingång.

Förmiddagen bjöd på sol för första gången på veckor, så jag bestämde mig för att gå och lägga mig vid poolen och läsa en bok. En deckare av en svensk författarinna jag aldrig hört talas om tidigare. Det var lite Maria Lang och Morden i Midsomer över den, lättsmält och ibland på gränsen till banal, men ändå tillräckligt bra för att lyckas fånga läsaren. Jag behöver läsa en bra bit i en bok innan jag blir en del av historien, men då tar det fart. Mot slutet sträckläser jag mer eller mindre. Känner för personerna i boken och vill veta, men samtidigt får inte boken ta slut. Jag vill vara kvar i miljöerna och historien, inte släppa personerna när jag äntligen lärt känna dem. Men alla böcker har ett slut och många böcker jag läst har lämnat ett vemodigt tomrum efter sig, innan jag tar tag i nästa bok och så där håller det på.

Nu hade jag kommit till det där stadiet där tid och rum upphör och jag sträckläser. Glömmer tiden och även att vända på mig i solstolen upptäckte jag plötsligt. Den solbrända magen hade en dragning mot en rödrosa grisnyans, precis som en solande engelsman på Mallorca. Så det fick vara slut på solbadandet för idag.
Hem och fixa lunch, men det drog ut lite på tiden och nu började jag ana att inte allt stod riktigt rätt till. Jag kände ett lätt illamående och fontän nummer ett, den bakre, satte igång. Jag lyckades ändå få i mig en lätt lunch, men sen gick jag upp och lade mig i sängen. Försökte sova, men det körde runt i magen och jag sprang på toa med jämna mellanrum.
På eftermiddagen hade jag bokat en tid för benmassage. Det har blivit två pass om dagen de flesta dagarna den här veckan, inga långa och tuffa pass utan mer på motionsnivå, men tillräckligt för att känna mig lite stel och öm i musklerna. Jag var i valet och kvalet hur jag skulle göra, men bestämde mig till slut för att gå dit.
Massören Umesh satte igång att knåda och i förbifarten berättade jag att jag inte kände mig riktigt bra i magen. Det skulle jag inte ha gjort för nu körde han igång sin specialmassage för dåliga magar, med resultatet att jag började må illa som satan. Äntligen slut på plågan och snabbt ut på toa. Den bakre fontänen snabbt klar, men nu var det millimetrar från att det blev fontän ur ansiktet också. Jag letade mig in i duschen och blev sittande på golvet. Kände att jag skulle spy om jag rörde mig det minsta. Umesh började banka och gapa utanför dörren att jag skulle komma ut. Han var nog mest orolig för att missa sin del av betalningen. Så till slut gjorde jag en kraftansträngning och stapplade ut i omklädningsrummet, bara för att få tyst på honom. Jag lade mig på en bänk och kände att nu är det kört. Indianmassören var fullt upptagen med att berömma sig själv som hade fått igång magen så bra. Jag mer eller mindre skrek att jag behövde en hink, men innan han släppt sina egna hedersbetygelser och fixat en hink så startade fontän nummer två. Jag kaskadkräktes en rejäl spya rätt ut på golvet och ända upp på klädskåpen över en meter bort. Personligt rekord måste det ha varit och jag imponerades nästan i mitt elände över hur långt jag kunde kräkas. Efter att ha vänt ut och in på magen ett antal gånger lugnade det ner sig.
I takt med att jag kände mig bättre kom skammen och jag ville bara bort, men att hotellpersonalen fick något att prata om råder inga tvivel. När jag gick hem några minuter senare hade det redan spridit sig till personalen på trappen, att någon spytt ner hela omklädningsrummet.
– Have you heard, Sir? Someone puked all over the locker room.
– Mmm, I’ve just heard about that…