Indienfamiljen

Att löpträna är inte helt enkelt här i Indien, men igår gav vi oss ut på ett långpass, Line, Björn, jag själv och vår kompis, tillika min kollega, David.

David hade hittat ett löppass som gick ute på landsbygden och var inlagd på nätet under ”Map my run”, där någon hade sprungit en 17 km runda från Palm Meadows. Rundan skulle passera några tempel på vägen och hade därför fått titeln ”Temple Run”. David hade varit initiativrik och överfört rundan till Google Maps och skrivit ut kartan för att vi skulle hitta.
Fyllda av förhoppningar gav vi oss iväg, glada att slippa springa runt bland trafiken på de korta loopar om ca 4-6 km som vi brukar springa och för länge sen tröttnat på.

Efter ett par kilometer, när vi hunnit ut till lite mer landsbygdsliknande omgivningar, förbi husbebyggelsen och de bakomliggande kåkstäderna tog det tyvärr stopp. Hjärtat flög upp i halsgropen för nu var vi omringade av tiotalet skällande hundar som såg allt annat än lek- eller kramsugna ut. Line och Björn blev plötsligt väldigt intresserade av att vara nära sin pappa, som tyvärr inte var mycket kaxigare han och inte bjöd på mycket till skydd. Vi fick sätta vårt hopp till David och plötsligt fick vi klart för oss varför han hade burit med sig en liten plastkäpp. Med David och hans i hundögon dödsbringande vapen i spetsen lyckades vi vända tillbaka och krångla oss ur den hotande situationen, men det var med nöd och näppe vi klarade oss från att göra i byxan allihop.

Om man har tänkt sig att bli biten av en hund ska man välja en med avklippta öron då det är ett tecken på att den är vaccinerad mot rabies.

Vår plan var att leta oss ner till den tänkta rutten lite längre fram, men vi upptäckte snabbt att google map-kartan passerat bäst före datum för länge sedan. Inget konstigt egentligen med tanke på hur det byggs. I Bangalore har ett paket mjölk i solen längre hållbarhet.

Jag är vanligtvis väldigt förtjust i hundar, men efter ett par månader här nere börjar jag omvärdera min inställning. Hundarna är jobbiga och speciellt ett bekymmer för oss som vill löpträna eller cykla en runda. Har förstått att de som cyklar t o m upplever det som ett ännu större problem då de tydligen har nedärvt i generna att vara särskilt aggressiva mot cyklister.

För oss svenskar är det obegripligt att indierna står ut, att de inte bara går ut och skjuter av beståndet, eller åtminstone kastrerar dem så de inte kan köra på med sin ohämmade förökning. Men det är inte så man gör i Indien. En hund är ett liv och vem vet det kanske är någon förfader till dig, eller din fru i nästa liv eller kanske Gandhi som numera är en gul stor luggsliten hund? Nä, kanske inte Gandhi förresten. Med sina välgärningar för landet och mänskligheten har han nog förtjänat en högre karma.

Jag har förstått att de ibland samlar ihop hundar och kör dem någon annanstans och släpper ut dem, men att döda dem är otänkbart. Trots att det nattetid kan bli farligt, då hundarna är aktiva och inte sällan går ihop i flock och kan vara ett hot mot vem som helst.

Sen vände vi och sprang samma väg tillbaka. Inte den roligaste rundan i livet, men vi fick i alla fall ihop 90 min. Den längsta rundan jag sprungit på jag vet inte hur länge och jag hade ont överallt och var trött resten av dagen. Min räddning var att tempot var lågt, något snabbare än promenadtakt och jag tyckte nästan synd om Björn som trots de nästan 30 graderna fick göra åkarbrasor för att hålla värmen. Det var inte överraskande att han förlängde 30 minuter för att åtminstone få upp pulsen en aning.  

Idag har vi tyvärr nåtts av det tråkiga beskedet att vår lilla tama svarta dvärgkanin Embla dött hemma i Sverige. Synd om våra grannar som passade henne att det skulle ske precis när hon var där, men hon var drygt åtta år och jag gissar att det var en högst respektabel ålder för en kanin.
Jag hoppas hon har det bra dit hon kommit och framförallt att hon inte inkarnerats till gatuhund i Indien.